Växthusgasutsläpp i västra Nyland – Kartläggning över år 2007
Haaspuro, Tiina; Fortelius, Wilhelm (2010)
Haaspuro, Tiina
Fortelius, Wilhelm
Yrkeshögskolan Novia
2010
Tiivistelmä
I västra Nyland genomfördes en kartlägging av växthusgasutsläpp för år 2007. I kartläggningen utreddes de mängder växthusgasutsläpp som uppstod i de åtta kommuner som är med i regioncenterprogrammet AKO Västra Nyland: Hangö, Ingå, Karislojo, Högfors, Lojo, Nummi–Pusula, Raseborg och Sjundeå. Utsläppskalkylerna utfördes under år 2009.
I utsläppskalkylerna användes en växthusgas– och energibalansmodell för kommunnivå, utvecklad av Finlands miljöcentral. De kartlagda utsläppssektorerna var energin i dess olika former, industrins processer, lantbruket och avfallshanteringen. Inom dessa sektorer fastställdes utsläppen av koldioxid, metan och kväveoxidul.
Den sammanlagda utsläppsnivån av växthusgaser var 3510 tusen ton koldioxi-dekvivalenter. Av dessa utsläpp uppstod huvudparten inom industrin och energiproduktionen (ca 70 %). Trafikens andel av utsläppen var cirka 10 % och utsläppen från fjärrvärme och byggnadernas separata uppvärmning i en klass om ungefär nio procent. Lantbrukets och avfallshanteringens andel av det totala utsläppet förblev rätt liten.
Mellan kommunerna var variationen i utsläppsnivåer mycket stor, för i området finns både högt industrialiserade orter och kommuner nästan helt utan industri eller energiproduktion. Totalutsläppen varierade mellan 9 och 1283 tusen ton CO2–ekvivalenter. De högsta utsläppsnivåerna hade Hangö, Ingå och Lojo, som alla har stora industri– eller energiproduktionsanläggningar.
Då utsläppen sattes i relation till kommunernas invånarantal, steg Hangö och Ingå till en nivå högt över de övriga, för i dessa kommuner finns anläggningar som producerar rikligt med utsläpp men få invånare. Utsläppen i förhållande till invånarantal var i hela det kartlagda området klart högre än medelvärdet för hela Finland: utsläppen av växthusgaser i hela Finland är ca 15 koldioxidekvivalentton per invånare, medan de i västra Nyland uppgick till nivån 34 t/inv. Resultaten från utsläppskartläggningen illustrerar utsläppsnivån i de västnyländska kommunerna år 2007. Resultaten kan utnyttjas vid planeringen av klimatstrategier och minskning av utsläppen i de kartlagda kommunerna. Även utsläppsnivåns utveckling kan i fortsättningen uppföljas genom att förnya kartläggningen vissa år inom samma område med samma metoder.
I utsläppskalkylerna användes en växthusgas– och energibalansmodell för kommunnivå, utvecklad av Finlands miljöcentral. De kartlagda utsläppssektorerna var energin i dess olika former, industrins processer, lantbruket och avfallshanteringen. Inom dessa sektorer fastställdes utsläppen av koldioxid, metan och kväveoxidul.
Den sammanlagda utsläppsnivån av växthusgaser var 3510 tusen ton koldioxi-dekvivalenter. Av dessa utsläpp uppstod huvudparten inom industrin och energiproduktionen (ca 70 %). Trafikens andel av utsläppen var cirka 10 % och utsläppen från fjärrvärme och byggnadernas separata uppvärmning i en klass om ungefär nio procent. Lantbrukets och avfallshanteringens andel av det totala utsläppet förblev rätt liten.
Mellan kommunerna var variationen i utsläppsnivåer mycket stor, för i området finns både högt industrialiserade orter och kommuner nästan helt utan industri eller energiproduktion. Totalutsläppen varierade mellan 9 och 1283 tusen ton CO2–ekvivalenter. De högsta utsläppsnivåerna hade Hangö, Ingå och Lojo, som alla har stora industri– eller energiproduktionsanläggningar.
Då utsläppen sattes i relation till kommunernas invånarantal, steg Hangö och Ingå till en nivå högt över de övriga, för i dessa kommuner finns anläggningar som producerar rikligt med utsläpp men få invånare. Utsläppen i förhållande till invånarantal var i hela det kartlagda området klart högre än medelvärdet för hela Finland: utsläppen av växthusgaser i hela Finland är ca 15 koldioxidekvivalentton per invånare, medan de i västra Nyland uppgick till nivån 34 t/inv. Resultaten från utsläppskartläggningen illustrerar utsläppsnivån i de västnyländska kommunerna år 2007. Resultaten kan utnyttjas vid planeringen av klimatstrategier och minskning av utsläppen i de kartlagda kommunerna. Även utsläppsnivåns utveckling kan i fortsättningen uppföljas genom att förnya kartläggningen vissa år inom samma område med samma metoder.